Living in Paris

Paris är den bästa staden i världen! men precis som allt annat så är ingen/inget perfekt, och det fick vi erfara i lördags.

den årliga technoparaden som äger rum här varje år var äntligen här och vi deltog självklart i den tillsammans med hundratusen-tals andra parisbor.





runt 17-tiden mötte vi upp anna och christina, två nyfunna svenksa vänner som sedan tre veckor tillbaka också bor i paris.



                                 Daniel, Christina & Anna


vi möttes upp vid odéon där vi hoppade in i paraden där vi lyckades hitta ett grymt dj-flak som vi dansade efter hela vägen till place de la bastille, som var "slutstationen" för paraden där alla paraddeltagare samlades och bildade ett enormt publikhav inför de kommande konserterna.



                                    Place de la Bastille

när vi väl krånglat oss in i folkmassan stannade vi upp för att disskutera vart vi skulle ställa oss för att få så bra sickt som möjligt över de olika dj-spelningarna. 
Följande får ni våra två olika upplevelser av vad som hände: 
 
Rosanna:
Medans vi stog och diskuterade de olika valmöjligheterna stog jag samtidigt och kollade igenom alla bilder jag tagit under dagen på min kamera. 
I och med att det var trångt och mycket folk så var det inget konstigt att råka bli tillknuffad lite då och då av passerande musikälskare. Plötsligt kom ett gäng på några tjejer i gåendes mot oss. De var kanske fem stycken i ungefär samma ålder (19) och längd (169 cm) som mig, bara aningen kraftigare. När jag uppfattar deras närvaro ser jag att dom kommer fram och ler mot oss och tittar, vad jag uppfattade det som, med ett positivt och genuint intresse för mina kläder. Men någonstans fick jag på en gång en slags intution (eller kalla det vad du vill) så fort jag såg dom, att deras leenden inte handlade om välvilja...

Daniel:
När jag och tjejerna var mitt uppe i våran konversation om var vi skulle ta oss härnäst så uppfattade jag ett gäng på två led gåendes mot oss, första raden beståendes av kanske fem tjejer och bakom dem två eller tre lite äldre killar. Det var inte alls något konstigt då de säkert bara skulle passera oss för att ta sig vidare fram till scenen.
Så jag och tjejerna särade lite på oss för att släppa förbi dem. Tjejgänget kom leendes mot oss och verkade helt överförtjusta i Rosannas outfit, och innan jag visste ordet av hade jag blivit ivägknuffad av en av killarna, som hade spridit ut sig runt tjejerna för att ge dem plats att göra "sin grej".

När jag, som resultat av knuffen snurrat runt på stället, kommit tillbaka till min ursprungliga riktning märkte jag genast att Rosanna var utom synhåll, men min blick fastnade på något fem/tio meter framför mig. Där såg jag en halvcirkel av svarthåriga tjejer stå och dra med full kraft och knytna nävar i en stackars blond tjejs hår och handväska. Samtidigt som dem, med all kraft de hade, ägnade vissa nävar åt att ge den framåtböjda blonda tjejen i mitten knytnävsslag på bakhuvud, nacke och rygg.

Dessa iakttagelser tog bara några sekunder, och när det blev en glipa i gängets halvcirkeln såg jag att den blonda tjejen i mitten som blev misshandlad var Rosanna. Innan jag ens visste det själv så var jag redan på språng mot misshandeln, med en enda tanke i huvudet: "rädda Rosanna".

Rosanna:
Jag tyckte ganska snabbt att deras blickar och framfusighet blev lite för mycket så jag vände mig diskret och lugnt med sidan mot dom och tog ett litet steg åt vänster för att, vad jag trodde, lättare kunna släppa förbi dom.

Jag vet att det här låter som en klyscha, men på bråkdelen av en sekund förstog jag vad allting egentligen handlade om, och jag hade då redan hunnit inta en skyddande position både för mig och min väska.
Jag stod fortfarande upprätt med benen, men jag böjde överkroppen frammåt för att skydda mitt ansikte på bästa möjliga sätt med väskan i famnen.
De fem tjejerna i gänget hade under samma tid greppat tag om mitt hår för att hålla fast mig medan de samtidigt drog allt de kunde i min väska och försökte bända upp min hand där jag höll min kamera.

Till en början sved hårbotten något så fruktansvärt, men min vilja att behålla alla mina saker var så mycket starkare att jag måste ha fått en enorm adrenalinkick som stängde av smärtan och gav mig en fysisk styrka, som jag vet att jag i vanliga fall inte har, och det blev otroligt nog omöjligt för de fem tjejerna (och alltså de tio händerna) att bända upp min högerhand för kameran och vänsterhand för väskan.

Jag har ingen som hälst tidsuppfattning från det att jag böjt mig framåt, men nångång måste tjejgänget ha förstått att jag inte tänkte ge mig i första taget och lämna ifrån mig mina saker. Och plötsligt fick jag ett overkligt hårt slag på mitt bakhuvud som gjorde så helvetes jävla ont. När de lika hårda slagen som det första började regna över mitt bakhuvud, nacke och rygg försvann även den smärtan ganska direkt. Så det ända min kropp fokuserade på var att hålla sig kvar på fötterna och inte släppa det krampaktiga taget jag hade om mina saker.

Anledningen till varför jag säger att det var "min kropp" som fokuserade på detta är p.g.a. att från samma ögonblick som min instinkt och automatiska "skyddsposition" tog vid blev min hjärna helt blank och mitt psyke stängdes helt av och var inte kontaktbar, som jag nu i efterhand förstår måste ha varit för att stänga ute smärtan. Och det fanns inte en ända tanke förrän långt efter att allt slutat, så allt jag gjorde under händelsen styrdes av min kropp och "jag" följde bara med.

Daniel:
Jag har aldrig kännt en sådan enorm ilska och hat så snabbt ( ilska är oftast något som byggs upp, och som inte bara slås på på en sekund, men nu var det precis det som hände) som när jag sprang mot Rosannas misshandlare. För när jag såg de här fem fega varelserna, som mer liknade djur än människor, försöka slita sönder den person som betyder allt för mig såg jag bokstavligen rött, och tro mig, det är inte något som bara händer på film. Allt jag såg klart var Rosannas kropp och allt annat runtom var bara en oskärpa i rött.

Väl framme och mer än redo att göra vad som krävdes för att få Rosanna fri, tog jag en arm runt hennes böjda rygg/midja (som när man bär en stor säck med en arm) för att försöka dra henne från platsen samtidigt som jag med min andra arm och knutna näve slog mot det, som kändes som tusen armar, som drog, slet och slog mot hennes överkropp och huvud. Efter kanske tre/fyra hårda slag mot massan av armar som aldrig släppte, chockades jag av hur sjuktligt hårda deras grepp och slag var och blev genast, om möjligt, ännu argare. Jag förstod snabbt att jag skulle behöva gå snäppet längre för att få bort dem.

När man är jävligt förbannad rusar tankarna i huvudet fort som faan och utan att hinna blinka så släppte jag taget om Rosanna för att kunna använda båda händerna för att få bort dom smutsiga tattarungarna från min vackra och underbara vän. Dom skulle inte få dra av så mycket som ett hårstrå till från hennes huvud, få in ett ända slag till på henne eller få tag i några av hennes ägodelar så länge jag fanns där.Allt som fanns i mitt huvud var ilksa mot äcklena och att skydda Rosanna.

Mina händer knöts och bildade två nävar fyllda av hat, som jag med en rasande fart delade med mig av till de vidriga och skonigslösa människornas ansikten. Och det var det som krävdes, för inte förräns då, när jag slog dem med knytna nävar i ansiktet som dom förstod att de inte längre hade ett självklart, fegt övertag som dom motvilligt släppte taget om Rosens väska och hår.

Gänget började vackla runt och kunde inte riktigt förstå vad som hände, och som svar på mitt beskyddande av rosanna och nödvändiga mottattack mot tjejgänget, ryckte deras "backup" in, killarna. Och en av dem belönade mig med två knytnävsslag i ansiktet, ett i pannan och ett på näsan/kindbenet för att sedan så fort han kunde gömma sig bakom sitt gäng igen. 
Efter mitt sekundlånga yrsel efter slagen såg jag hur gänget, killar och tjejer, drog sig tillbaka några meter, både förvirrade och rasande.

Jag sprang fram den 1,5 metern som skillde mig och Rosanna, som nu för första gången stod själv och utan någon som gjorde henne illa. Jag tog försiktigt tag i hennes arm och rätade upp henne eftersom hon fortfarande delvis stod i "skyddsposition", beredd att bli påhoppad igen. Jag sa hennes namn några gånger för att hon skulle förstå att jag fanns där. Eftersom hennes blick aldrig haft möjligeheten att höjas och ingen av oss varken hade skrikit eller sagt något under hela slagsmålet kunde hon därför omöjligt vetat att jag fanns där förrens nu.

När jag står och håller Rosanna i armen tittar jag bakåt på gänget några meter bort, för att försäkra mig om att dem inte hade tagit sats och var påväg mot oss igen. Gänget stod kvar, men det syntes mer än tydligt att de inte visste om de skulle attackera igen eller inte. Agressionen över den mer än misslyckade kuppen lyste verkligen i deras ögon som mötte mina. Hela gänget försökte se så skräckinjagande ut som möjligt där de stod och spände sina blickar i min, i hopp om att jag skulle visa täcken på någon slags rädsla eller avvika med blicken, som skulle kunna ha varit en chans för dem att försöka igen. Men jag hade bestämt mig, de skulle aldrig mer få röra Rosanna, eller mig för den delen heller. Jag höll kvar min blick, rasande men ändå kontrollerad, och jag vet inte om det var tack vare det, men mycket riktigt gick de därifrån när jag inte visade täcken på rädsla.

När jag försäkrat mig om att gänget var borta sa jag till Rosanna att komma och gjorde en gest att skynda därifrån, men hon stod kvar, tydligt fortfarande omedveten om vad som precis hänt och tar därför tag i hennes arm och sedan runt hennes rygg för att föra henne frammåt och ber henne lugn att följa med mig, och går med rask takt igenom folkmassan av åskådare som bara stått och sett på under senaste minuterna, utan att göra någonting. Väl på andra sidan ställer vi oss vid ett försäljningstält, det tryggaste stället inom synhåll.

Rosanna:
Under hela den tid jag blev slagen var min blick helt fastfrusen in mot kroppen och jag blundade inte en enda gång, jag tror inte ens att jag blinkade. Jag vet att blicken var fast på min väska för jag minns minnesbilden av den, men det var inte för att jag ville hålla koll på den, utan det var mer att den råkade vara där när jag fastnade med min blick. Därför kunde jag omöjligt veta att Daniel var där.

Även om jag inte tänkte på det då, utan är något som jag tänkt på nu i efterhand, är att jag inte hade en blekaste aning om jag någonsin skulle klara mig ur det levande eller om det fanns någon som kunde hjälpa mig.
Men efter vad som kan ha varit allt från 30 sekunder till 20 minuter (som sagt, ingen tidsuppfattning) hörde jag plötsligt Daniels röst säga mitt namn. Men det kändes väldigt långt borta, jag kunde inte uppfatta om Daniel var nära och inte heller om allt var över. Som jag sa tidigare hade jag i princip ingen känsel i min kropp så jag förstod aldrig om det var någon kvar från gänget som drog i mig eller om han fanns där bredvid mig helt själv. Sen tog någon tag i mig och började leda mig bortåt. Det var Daniel, och han fanns där precis bredvid mig. Han sa att vi skulle gå iväg, eller något liknande,  han ville i alla fall säga mig att vi skulle bort därifårn nu, äntligen.

I exakt det ögonblicket som jag hörde Daniels röst visste jag på något sätt att allt skulle lösa sig, även fast jag inte hade en aning om dom skulle komma tillbaka eller inte. Och i och med att jag föstod att det var Daniel som ledde bort mig, bort från det jag precis varit med om, så släppte allt i kroppen. Jag började skaka något sjukt. Förmodligen för att varenda muskel i min kropp varit så otoligt överansträngd och så plötsligt släppte allt när jag kände en möjlighet till säkerhet.
Men mitt psyke var fortfarande helt avstängt. Jag förstog ingenting, jag var helt tom och hade ingentinga att säga. Daniel ledde mig genom en massa folk, som stod som i publikrader 2-3 meter ifrån där jag några sekunder tidigare blivit överfallen och misshandlad av ett större gäng...OCH ALLA HADE STÅTT OCH SETT PÅ, MEN INGEN GJORDE NÅGONTING FÖR ATT HJÄLPA MIG!!! Det fick mig att förstå ännu mindre.
Jag hade fortfarande inte lyft på mitt huvud sen det första slaget. Jag antar att jag fortfarande var beredd på att ta skydd igen och vågade inte riskera att få mer stryk. Det var inget jag tänkte, jag kunder bara inte, vågade inte. 
Jag lyfte inte ens på huvudet för att titta på Daniel fast att jag visste att han var precsi framför mig.

Väl framme vid något försäljnings-/festival-tält satte jag mig ner på huk för att..ja bara för att.
Men jag klarade inte att sitta där på huk för min kropp skakade fortfarande och alldelesför mycket för att klara av att sitta på det sättet, och jag kunde inte heller känna mig i fysiskt underläge och mindre än alla andra som gick förbi och som så lätt skulle kunna göra mig illa igen där jag satt. Jag vågade inte riskera att hamna där igen.

Jag ställde mig upp och lutade mig mot staketet istället. Då kände jag hur lätt jag skulle kunna börja gråta just exakt i den sekunden, det var så otroligt nära men jag kunde inte. Jag antar att det var för att min hjärna fortfarande inte hunnit uppfatta vad som hänt, att jag faktiskt precis hade blivit misshandlad. Fem tjejer, tre killar.

Daniel frågade hur jag mådde och var jag var skadad, men jag hade ingenting att säga. Jag visste inte vad jag skulle säga om någonting. Jag var skrämande klar i huvudet men samtidigt var allt helt svart. 
Efter att hunnit ta några andetag blev vi bortschasade av tältpersonalen så vi gick runt hörnet, där det ända jag såg var flockar av människor som sprang runt med samma hetts och obehagliga blickar, precis det som jag upplevt sekunden innan jag blev överfalle. Så jag och Daniel tog oss så  snabbt vi kunde ner i meton/tunnelbanan för att ta oss hem till garanterad säkerhet och kunna ringa Anna och Christia som vi splittrats ifrån när allt började... misshandeln och rånförsöket.



Den här bilden råkade tas med min kamera när jag så krampaktigt höll
i den under överfallet...



Det finns många anledningar till vafrör vi valde att berätta det vi varit med om så utförligt och detaljerat. 

Dels för att vi vill att våra vänner och familj ska få reda på exakt vad som hände och hur det hela gick till från början till slut, och inte sammanfattat via någon facebook-chat.

Men vi tycker också att det är viktigt att folk får reda på hur våld verkligen kan se ut.
Det är nämligen så att detta överfall skedde mitt på ljusa dagen på en plats där det fanns över 100.000 människor och att det faktiskt var kvinnor som utförde det mesta våldet.
Och det är exakta motsattsen från vad man sedan barnsben har fått lära sig: Gå inte ensam, på tomma gator, sent på natten, och passa dig exktra noga för män.

Vi har tyvärr fått lära oss att det inte finns några regler för vart, när och hur brott kan begås.

Vi vill att folk ska föstå att solsken och andra människors närvaro är långt ifrån en garanti för säkerhet. För som sagt var det INGEN av de 100.000 människorna som gjorde någonting, ropade efter hjälp, ingrep eller gjorde något annat som hade kunnat avbryta överfallet som ledde till misshandel, trotts att de stog och såg på, mitt på dagen, när solen sken som allra mest. 

Som tur är fick våra våldsmän- och kvinnor samt tjuvar inte med sig något annat än en och en annan blåtira och några hårtussar. 
Vi kom undan med bulor och ömma kroppar, och Rosanna har kvar sin kamera och väska med 100% av innehållet. 

Vi vet att vi kom otroligt lindrigt undan under omständigheterna, men vi vet också att det inte alltid går så här bra för alla som råkar ut för något liknande och att om din förövare bär vapen (vilket dem vi råkade ut för inte hade) ska man aldrig göra motstånd, ge dom allt du har, för det finns inget som är lika värdefullt som ditt liv!


BE CAREFUL AND TAKE CARE OF EACH OTHER! 

Varma hälsninar från fortfarande lika underbara Paris

Rosanna & Daniel